Pappa ♥
Pappa. Hur ska jag kunna beskriva min kärlek till dig? Jag vet att jag inte är den perfekta dottern, men jag försöker så gott jag bara kan. I onsdags gjorde jag en av den hemska sakerna man kan göra, och det gick inte direkt som jag tänkt mig. Men du förlät mig och sa att alla kan göra misstag, men att man lär sig av dom. Och jag är lycklig att jag har en så klok och underbar pappa som dig. Jag lovar att aldrig nånsin göra nått sånt igen. När jag gör fel saker och är en dum liten unge, så blir du inte arg och skriker på mig. Du pratar med mig i lugn och ro och frågar varför jag gjorde det, och ber mig att inte göra det igen. Du är stark pappa. Du va ensam med tre barn i fem år. Men du klarade det, och jag är sjukt stolt över dig. Jag älskar dig, oavsett vad jag säger när jag är arg, så älskar jag dig sjukt mycket. ♥
Värdelös
Jag orkar inte. Jag försöker så jävla mycket, hela fucking tiden. Ingen människa vill hjälpa nån som mår dåligt, för ingen orkar. Därför klistrar man på ett leende och håller inne tårarna. Men det går inte hur länge som helst, och hur mycket som helst. Jag försöker va den duktiga dottern, den snälla systern, det vackra barnbarnet, den fina flickan, den underbara vännen. Men det går helvete åt skogen. Jag mår bara ännu sämre när jag märker hur jävla mycket jag förstör. Folk skulle må sjukt mycket bättre utan mig. Även om dom inte vill erkänna det, så skulle dom det. När skiten började förra vintern, så kämpade jag sjukt mycket. Jag va helt jävla ensam. Och jag är stolt över att jag gått igenom den skiten, helt ensam. För jag visste att jag skulle få börja om på ny kula, och äntligen få slippa all skit. Men sen bara fortsätter det. Vafan gör jag för fel?
Är det här bara för att det är jag, eller är det livet?..
